RosaVarjeDag

Att amma sitt barn är det mest naturliga i världen, det är fantastiskt att kroppen kan tillgodose det lilla barnet med allt som den behöver under sitt första halvår.
Att bara lägga barnet till bröstet direkt efter födseln, den börjar äta och sen är allt frid och fröjd.
MEN det är långt ifrån alla som får en sådan upplevelse bl a jag.

Denna gången så var jag väl medveten om att det gör ont första veckorna just för att bröstvårtorna inte är vana och att man har gigantiska, svullna och ömmande bröst och att utdrivningsreflexen känns som tusen nålar.
Det är en läroprocess för både mamma och bebisen, mamman ska lära sig hur ett bra tag känns och rätt position och bebisen ska lära sig att öppna munnen tillräckligt.
Med Annie så gick det inte som planerat, blev dåligt informerad om hur första tiden kommer att vara och trodde att allt jag gjorde var fel för allt gjorde ont. Hon lärde sig ett felaktigt tag och jag visste inte hur jag skulle göra då.
Jag fick min första mjölkstockning när Annie var 1 ½ vecka gammal (Mjölkstockning är att en eller flera mjölkgångar inne i bröstet täppts till så att mjölken får svårt att komma ut) med hög feber och fruktansvärda smärtor i bröstet. Fick använda min pump istället för att amma, det gjorde för ont!
Hade nio stycken på två månader, när vi kom till BVC efter att jag kämpat i dessa två månaderna så sa sköterskan ”Det är ok att sluta”. Då kände jag att jag försökt tillräckligt, suttit fast i den där pumpen dag och natt med konstant hög feber för att ge Annie mat.
Fick utskrivet medicin som skulle få mjölken att sina och så pumpade jag med längre och längre tids mellanrum tills all mjölk var borta. Kände mig som världens sämsta mamma som ”gav upp” av egoistiska skäl, att jag bara tänkte på mig själv. Men man säger ju det att en glad mamma ger en glad bebis, det var en klen tröst i det läget men vad skulle jag göra….
Pga att jag var så sjuk så gick jag miste om Annies första två månader, minns de bara som små små fragment stundvis. Kroppens sätt att skydda sig själv kanske för att man ska våga testa igen.

Nu med Ellie så var jag som sagt mer påläst, men det gjorde ju lika ont i alla fall. Man satt där varannan timme både dag och natt med smärtor, trötthet och ångest för hur det gick förra gången.
Efter två veckor så började tankarna på att sluta komma, pratade med min bvc-sköterska och hon hade full förståelse för hur jag kände. Hon bad mig försöka en vecka till och var det fortfarande status quo så skulle jag få medicin att sluta.
Det blev bättre, mindre smärtsamt men det kändes fortfarande. Nätterna har varit värsta då man aldrig visste hur pigg/trött Ellie skulle vara, om hon skulle kunna få ett bra tag, om man fick henne i en bra position osv. Väldigt stressande och det blev aldrig bra på nätterna.
Under dagarna hade jag uppsamlingskoppar på mig för att jag läckte så mycket mjölk, kylde ner det och frös in för att sparas (blev 2 liter till slut).

För en vecka sen så fick jag första stockningen, kunde häva den rätt snabbt med amning och Ipren.
Tänkte att det var ju inte så farligt och trodde att det skulle bli lättare att hantera dom denna gången, men ack så fel jag hade. Natten mellan lördagen och söndagen så hände det igen, när jag vaknade tidigt på morgonen så hade jag fruktansvärt ont i mitt vänstra bröst.
Jag grät och var helt förstörd, det var ju inte så det skulle bli denna gången. Hade ju klarat mig så bra hittills varför skulle det komma nu? Ammade bara på det stockade bröstet igår och satt i över 1h i duschen och masserade och handmjölkade ur för att få den att släppa, med det gjorde den inte.
Framåt kvällen så började jag må riktigt dåligt, som om jag fått influensan. Allt bara sköljde över mig, jag ville inte gå igenom samma helvete som med Annie. Så jag bestämde att det första jag skulle göra på morgonen idag var att ringa BVC och få hjälp med medicin för att häva mjölkproduktionen.
Jag ringde och sköterskan sa till mig att ringa vårdcentralen för det är läkare som måste skriva ut medicinen, fick en telefontid kl. 11 och läkaren ringde. Hon sa att hon ordnat ett recept på Pravidel (samma som jag åt med Annie) och ska ätas i 15 dagar.

Känslan jag har nu är väldigt blandad av både lättnad och förtvivlan.
Ville ju så gärna att det skulle funka denna gången, känns som att jag tar ifrån Ellie något av det som betyder mest för henne.
Samtidigt som jag för min egen och familjens skull känner att jag nu gjort ett bra val, jag väljer att det är dags att må bra igen. Jag väljer ett liv utan smärtor och ångest, har varje dag under hela detta året levt med någon form av smärta. Det har varit svår foglossning, den traumatiska förlossningen, inflammation i livmodern och nu amningen.
Nu får det vara nog, nu vill jag börja må bra, njuta av sommaren och att vara tvåbarnsmamma.

Så nu säger vi hejdå till fysiska och psykiska smärtor och hej till livet som Sandra igen =)

Ha det gott, kram kram ♡

PS. Till er som kämpar med amningen, det är ok att sluta ♡. DS