RosaVarjeDag

27/11-2013
Ultraljud idag hos läkaren. Jag la mig i gynstolen, han gjorde ett vaginalt ultraljud eftersom jag är i så tidig graviditet. Han är tyst, väldigt tyst. Sen säger han att han ser inget foster.....tid och rum stannar. Inget foster!?!?!
Han berättar att jag råkat ut för en molagraviditet eller druvbörd, där fosterhålan finns fanns det massa små tumörer på sig men inget foster. Hörde knappt vad han sa, allt var som en dimma.
Fick prata med en barnmorska efteråt som berättade allt en gång till men jag hörde knappt något av det heller.
Allt jag förstod var att jag skulle lämna blodprov för att se vilket HCG-värde (graviditetshormonet) jag hade och få reda på det under eftermiddagen, sedan skrapas inom de närmsta dagarna.
Johan åkte tillbaka till jobbet och berättade vad som hänt och skulle sedan komma hem. Jag åkte till jobbet och berättade för chefen, vi skulle åkt på en resa till Prag samma vecka men det blev ju inget för mig då.
Mitt HCG-värde var 10 000+ sa MVC, deras maskin gick inte högre i värde så jag fick inget exakt svar.
Vi ringde och berättade allt för våra föräldrar och satte svärmor i standby för att komma ner när jag skulle skrapas.

Detta kan hända vem som helst och det som sker vad jag fick lära mig är att två spermier har befruktat samma ägg och då blir det ingen normal embryoutveckling. Vissa fall finns det ett foster men det kan inte överleva eller så finns det bara en tom fosterhåla som i mitt fall.

28/11-2013
Läkaren ringde kl. 7.20 och berättade att min HCG egentligen låg på 139 000 och i den veckan jag var ska man ligga på max 80 000 (enligt läkaren).
Vi ringer svärmor, åker till MVC för att lämna ytterligare ett blodprov. Läkaren ringer och säger att han hade jouren den dagen och kunde ta in mig för skrapning den eftermiddagen. Ringer till dagis och ber dem ha Annie tills farmor kommer och hämtar så vi kan åka till sjukhuset.
Mår så illa när vi åker in men får varken äta eller dricka. När vi kommer in så får vi vänta och vänta tills läkaren kommer och hämtar oss till gynavdelningen precis vägg i vägg med BB, smärtsamt och psykiskt jobbigt!
Fick tabletter vaginalt för att göra livmodertappen mjuk och sen skulle de sätta dropp så jag fick lite mat, men det var lättare sagt än gjort.
Var så sönderstucken i armarna så de gick inte vad de än försökte med, så vi fick traska ner till narkosläkaren så fick han sätta den på ett annat ställe och de gick!
Låg där på mitt rum och väntade och väntade, när klockan var ca 15.00 så kom en sköterska in och sa att det kunde dröja tills ikväll innan det blev min tur.

Kl. 15.30 åker Johan hem för att packa ihop lite saker som vi behövde för att stanna på sjukhuset över natten.

Kl. 15:45 kommer en sköterska in och säger att det är min tur, sms:ar Johan och berättar vad som händer och han lovar att vara där när jag är klar.
Jag rullas ner till operation, pulsen är hög, nervös och orolig. Personalen är helt underbar, så snälla och omtänksamma. Fick varma täcken på mig och narkospersonalen var så lugna och omhändertagande.
Får en mask över munnen, det är trögt att andas, nästan lite panik men jag håller mig lugn.
Efter en stund börjar det snurra lite men inte mycket, en från narkosen säger:
”Nu får du sömnmedlet i armen, sov gott” Efter någon minut är allt svart.

Kl. 16.45 vaknar jag upp på uppvaket, hostandes och ont i halsen, torr om läpparna och en blodtrycksmätare som mäter blodtrycket vad 15:e minut. Mitt blodtryck gick ner under narkosen så de ville kolla upp det lite extra. När jag är helt klarvaken så märker jag att jag inte mår illa längre, en lättnad som inte är utav denna värld.
Bad om att få låna telefonen för att se om Johan hade kommit än och det hade han.

Kl. 17.00 kom personal från gyn och hämtade mig och rullade upp mig till mitt rum igen, där satt Johan som lovat.
Fick såsmåningom börja äta lite, fick rostat bröd med marmelad och ost och en kopp choklad *mums* att kunna äta utan att må illa var fantastiskt. Men jag kände mig rätt tom där och då, det jag hade haft i min mage var nu borta. Det som skulle varit vårt barn fanns inte mer. Jag vet att detta var nödvändigt men ändå, tomheten är rätt skrämmande.
Jag fick feber samma kväll men de kunde tydligen hända.
Läkaren kom in och bekräftade att det var en mola jag hade haft och som nu skulle skickas iväg för provtagning och svaren skulle komma om några veckor. Fick gravidförbud i 6mån och ska till en början lämna blodprov varje vecka och sedan mot slutet en gång i månaden för att se att HGC sjunker som det ska.
Blev sjukskriven veckan efter och fick åka hem samma kväll.

Sen följde täta blodprover en gång i veckan i ca 1-1½ månad, sen en gång i månaden fram till maj.
Fick även åka på en lungröntgen för detta små tumörer kan sprida sig till lungor och i värsta fall hjärnan.
Läkaren skulle höra av sig när han fått provsvar på utskrapet och det var en godartad mola, hade det inte varit det så hade jag fått gå på cellgiftsbehandling.
Men allt gick ju bra och nu sitter jag här med min lilla bebbe i magen och allt har gått bra hittills.

Det blev ett långt inlägg men det är inget emot vad de 6 månaders gravidförbud var.
Hoppas det varit en intressant läsning även om det är sorgligt.