RosaVarjeDag

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan vi blev fyra.
Starten blev väl inte riktigt som vi tänkt oss men nu ser det ljusare ut så vi hoppas att det ska få fortsätta i den riktningen.

Jag fortsätter där jag avslutade det förra inlägget, måndagen den 15/6 då vi kom hem.
Det kändes väldigt konstigt att komma hem med ett nytt litet knytte, Annie blev så himla glad när hon såg bilen rulla in på parkeringen.
Skönt var det att komma hem till ett hem där det inte var tomt som det var när vi kom hem från BB med Annie. Mamma hade skött hemmet exemplariskt med städning och skötsel av Annie.
Det var så skönt att komma hem till en riktig säng, alla våra saker och kunna göra lite som man vill.

Men glädjen varade inte så länge, under tisdagen började jag känna mig hängig. Sjukdomskänsla i hela kroppen som om feber kunde slå till när som helst. Knaprade alvedon med jämna mellanrum hela dagen för att orka finnas där för Ellie med amningen.
Under den natten ville Ellie ha mat nästan varje timme, jag kände hur jag blev varmare och varmare, känslan av förtvivlan infann sig och jag mådde riktigt dåligt.
På onsdagsmorgonen tog jag febern och då hade jag 38°C, Johan tyckte att jag skulle ringa 1177 och rådfråga. Sköterskan där sa att jag skulle åka till akuten då det fanns risk för att jag hade fått en infektion i livmodern.
Efter lunch så åkte vi in alla fyra, kändes dumt att lämna Annie ännu en gång så hon fick följa med.
Det togs en del prover, min sänka låg på 87 (normalt ska det vara under 10). Det är inte ovanligt att man har en förhöjd sänka när man precis fött barn men så hög ska den inte vara.
En läkare tog efter en stund emot mig, hon var verkligen toppen förresten, hon undersökte mig (bland det mest obehagliga jag någonsin upplevt) och hon blev osäker på om det var livmodern eller blindtarmen som spökade på mig men mest troligt var det livmodern eftersom jag nyss fött barn.
Läkaren gick iväg en stund och när hon kom tillbaka så sa hon att hon ville lägga in mig uppe på gynavdelningen så jag kunde få antibiotika via dropp och tabletter, Johan och barnen kom in till mig och jag berättade hur det låg till.
Johan fick tillåtelse att vara kvar på natten med mig eftersom jag ammade så fick man ha hjälp för att få sova och vila så mycket som det gick. Vi blev hämtade upp till avdelningen, blev väldigt väl emottagna av personalen och visade till vårt rum. Annie och Johan skulle åka hem ett tag så hon inte kände sig lämnad igen utan Johan skulle natta henne och sen komma tillbaka till mig och Ellie.
Var 8:e timma skulle jag få en antibiotikados i dropp och ungefär samma tid en tablett med en annan antibiotika.

Kl 06.20 dagen efter så togs det nya prover som jag skulle få svar på vid läkarronden under förmiddagen. Jag hade svarat bra på medicinen men de ville ge mig ännu ett dygn av droppet, så vi fick snällt stanna en dag till.
Johan åkte hem till Annie under eftermiddagen och jag och Ellie åt, sov och myste tills han kom tillbaka på kvällen.
Dagen därpå (midsommarafton) togs det mer prover och mina värden gick ner som de skulle så nu kunde vi gå över till enbart tablettmedicinering och de ville hålla mig ännu ett dygn men jag ville så gärna hem och det gick läkaren med på. Orsak till allt detta kan vara att de glömde ge mig antibiotika under förlossningen men det är något vi aldrig kommer få svar på.

Så sen i fredags har vi varit hemma och påbörjat försök nr 2 med att landa i familjen av 4.
Äter min antibiotika, ammar, äter, sover, det är ungefär så mina dagar sett ut.
Idag var vi iväg och jag lämnade blodprov för att se så allt går åt rätt håll fortfarande.
Hade även besök av BVC och det blev en rejäl överraskning när Ellie vägdes, hon vägde 3790g när hon föddes, gick sen ner till 3550g och nu hade hon gått upp till 3920g.
Känner mig rätt nöjd att amningen funkar över förväntan, klapp på axeln till mig och Ellie!
Ja det är där vi är idag, ingen lätt start på den nya familjen men nu hoppas vi att det går mot ljusare tider ♡

Ha de bäst alla, kram kram ♡

Min förlossning med Ellie

12/6 Kl 7.30
Vi anlände till sjukhuset, blev påkopplade CTG för att kolla hjärtljuden. Blev också undersökt och var då öppen 1,5cm och hade 2cm kvar av livmodertappen och mjuk (den är 4cm i sin fulla längd).

Kl 9.00
Pratade med ansvarig läkare för min igångsättning, hon förklarade att det fanns en ökad risk för att förlossningen kunde avslutas med ett kejsarsnitt eller med sugklocka och att förlossningen kunde bli långdragen. Sedan gjorde hon ett ultraljud för att kolla så huvudet låg neråt (det har ju varit frågetecken kring det till och från under graviditeten).

Kl 10.00
Får träffa första barnmorskan som ger mig dos 1 av Cytotec som ska få förlossningen att komma igång, dos 1-2 är svaga varianter för att se hur kroppen reagerar och går det bra så ökas dos 3-6.
Får ligga med CTG 30min innan varje dos och 30min efteråt.

Kl 12.20
Dos 2 av Cytotec ges.
Tiden går och det är väldigt lugnt och avslappnat, vi vilar mycket och har det bra jag och Johan.

Kl 14.30
Barnmorskebyte, fick en ung jättehärlig tjej. Har börjat få lite sammandragningar nu men inget som känns mer än att magen blir hård. Hon undersäker mig och är nu öppen 2cm och har 1cm kvar av livmodertappen. Får nu dos 3 av medicinen och det har gått bra med de svagare doserna så nu dubblas doserna.

Kl 16.40
Dos 4 av Cytotec ges och sammandragningarna har börjat kännas mer men inget som gör ont än.

Kl 18.40
Får dos 5 och ca 30min senare börjar det kännas som att något är på g, det drar mer i magen och känner lite tryck neråt.

Kl 19.30
Undersöks igen och nu är det bara 0,5cm kvar av tappen, känns fantastiskt att jag kommit såhär långt utan att jag haft ont. Med Annie låg jag och vred och vände mig i smärtor i detta stadiet.
Fick även en hinnsvepning för att försöka skynda på förloppet lite.

Kl 20.45
Får nu sista dosen Cytotec och säger även hejdå till vår underbara barnmorska som ska gå hem för dagen. För ca 30min sen så fick jag den första värken, medel mensvärk typ men började känna att det tog i rätt mycket mer.
När det nya barnmorskan kom in blev jag helt stum, det var samma som förlöste Annie, tyckte att hon var så himla bra så jag blev ju väldigt glad! Sen så kände hon faktiskt igen oss vilket var lite kul också. Var då öppen 2,5cm och klockan närmade sig nu 21.30 och eftersom att jag kände mer och mer nu så började vi traska i korridoren.
Värkarna blev starkare och starkare, varade ca 1min och kom med 2-3min mellanrum.

Kl 23.20
Bad om att få bli undersökt och var nu öppen 3cm, så pass mjuk så barnmorskan sa att vi kunde flytta till en riktig förlossningssal, ta hål på vattenhinnan och så kunde jag få smärtlindring.
Får lustgas vilket gjorde de nuvarande värkarna mycket lättare.
De gjorde hål på hinnorna och vattnet gick (kändes rätt äckligt) och så satte de en liten skalp på bebisens huvud så de kunde ha direktkontakt istället för massa saker på magen.

Kl 23.55
Nu har värkarna tagit i ordentligt och jag känner att lustgasen inte är tillräcklig, kan inte hålla tyst i masken när värken kommer men det känns som att det hjälper lite extra.
Ber om en ryggbedövning och barnmorskan ringer narkosdoktorn men han är inne på operation så vi måste vänta lite.

Värkarna blir bara värre och värre nu, den lilla skalpen på bebisens huvud lossnar så de måste sätta en ny. Vi väntar och väntar, känns som att jag håller på att dö av smärtorna.

13/6 Kl 01.30
Äntligen kommer narkosdoktorn och min ryggbedövning sätts, känner att den har effekt rätt omgående och efter en stund kan jag sluta med lustgasen. Känner mig varm i benen, tappar känseln i huden på båda benen och börjar skaka något hemskt. Slappna av går verkligen inte hur mycket jag än försöker.

Skalpen lossnar ett flertal gånger vilket ingen förstår varför men de försöker om och om igen och till slut fastnar en.

Kl 04.30
Jag börjar få ont i min högra ljumske, känner att något är fel. Värken börjar komma tillbaka, ryggbedövningen har släppt på vänster sida (PANIK!!!). Får börja med lustgas igen men det hjälper inge vidare. Kort där efter känner jag tryck neråt, bebisen skruvar sig ner det sista.

Kl 05.00
Jag undersöks, nu börjar barnmorskan misstänka sätesbjudning (ännu mer PANIK!!!!).
Jag vill verkligen inte föda i säte, säger jag till barnmorskan. Ännu en barnmorska kommer och känner men är lika osäker hon. Läkare tillkallas som gör ett ultraljud, huvudet ligger neråt (lättnad).

Kl 05.15
Krystvärkarna börjar, huvudet står precis innanför men….det är en vidöppen ansiktsbjudning (att ansiktet kommer först istället för huvudets ovansida). Märker på barnmorskan att hon blir lite stressad, mer personal kommer in i rummet. Två stycken står och trycker mina ben mot min bröstkorg, Johan vid mitt huvud och barnmorskan använder båda sina händer och töjer ut mig så mycket hon kan och säger åt mig att krysta. Har så ont vid detta laget att jag bara gråter och säger att jag inte fixar mer.
- Jo du klarar detta, säger hon peppande. Ta ny luft och krysta, ny luft och krysta hela tiden.
Jag bet ihop och gjorde som hon sa.

Kl 05.21 så föds lilla Ellie. Hon vägde 3790g och var 53cm lång ♡

Kändes som att jag sprack upp helt och hållet men fick bara sy ett stygn invändigt och tre små utvändigt. Ellie skrek omgående och barnläkare kollade till henne med en gång. Hon var väldigt svullen i ansiktet och blå om munnen och kinderna, annars mådde hon bra. Så från första värken tills att hon var född tog det 9h denna gången istället för 26.5h som med Annie men denna gången var det mycket mer intensivt.

Allt går väldigt fort i slutet, jag och Johan är väldigt tagna och chockade. Barnmorskan berättar att det blev bråttom att få ut Ellie men de vill inte stressa oss mer än nödvändigt.
Nu fick vi även svar på varför skalpen lossnade hela tiden, de satt i Ellies panna. Så hon hade en del sår när hon föddes.
Barnmorskan sa att hon och undersköterskan skulle komma upp till oss på BB samma kväll och prata igenom saker och ting eftersom det inte riktigt blev som man tänkt sig. Detta var även hennes första ansiktsbjudning under hennes 10 år som barnmorska.

Ellie blev en riktig snackis på både förlossningen och BB.
- Jasså det var denna lilla damen som gjorde en annorlunda entré, sa de.

Sen väl på BB så fick jag veta en sak jag inte hade en aning om, tydligen skulle jag fått antibiotika under förlossningen. Pga att jag hade haft GBS i urinen under graviditeten, bakterier som kan överföras till barnet under förlossningen så de kan råka ut för infektion efteråt.
Så vi fick inte åka hem som vi tänk oss, var tvungna att stanna minst två dygn så de kunde övervaka Ellie så hon inte blev sjuk.
Men allt var bra och vi åkte hem måndagen den 15/6.

Så gick det till när Ellie kom till världen, en aning traumatiskt men jag är glad att jag inte behöver gå igenom det igen. Nu har jag mina två underbara ungar som jag alltid sett min familj, nu är den komplett ♡